Ja idag är det 2 månader sedan min pappa dog. Kan fortfarande inte fatta det. Känns så overkligt att säga det.
Alltså pappa du skulle finnas här så mycket längre inte var det dags redan.
Du som kämpade så in i det sista men när kroppen bryts sönder inifrån så går det inte att göra så mycket.
Saknaden är enorm och livet är inte detsamma utan dig. Så mycket som är jobbigt och ALLT påminner mig om dig och river upp allt på nytt.
Du som just hade börjat blickat framåt mer och mådde bättre efter ögonoperationerna. Det var mycket du såg framemot.
På ett sätt förstår jag inte hur livet kan fortsätta men är ändå så naturligt att det gör de.
Pappa..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar